Dag 158

Idag var det gruppträff igen, det kändes rätt bra att få träffa gruppen igen. Vi var dock ganska få jämfört med antalet i höstas, jag vet inte riktigt var alla har tagit vägen. Men det är väl så, man har inte alltid tid att gå på mötena. ( trots att man borde prioritera bättre, även jag ). Vi fick även träffa vår nya gruppledare, en jättetrevlig tjej som varit mammaledig. Hon var bra, kände mig peppad efter mötet!

Vet ni... jag måste faktiskt erkänna att jag hade varit orolig och dragit mig lite inför att gå på gruppträffen, senast var ju 20 December. Idag höll jag nästan på att "missa" mötet. Heheeeeeheeeeeeee

Varför tror ni att jag inte ville gå?? Jo, jag har vägt mig hemma och förstått att jag gått upp. Så jag ville väl inte på det på papper. OM jag inte fick det så kanske det inte räknades?

SNACKA OM ATT LURA SIG SJÄLV!!!

Jag tog mig i kragen och tog mig dit och ställde mig på vågen och det visade som jag trodde lite plus. 1 kg sedan 20 December. Men däremot hade min fettprocent sjunkit !! Så jag blev glatt överraskad. Jag tränar ju som ni vet en hel del. Antar att det är därför fettprocenten gått ned. Sen ska jag äta varierat men har ätit varierat/handfast minus sista veckorna.

Så jag känner mig nöjd. Trots att jag gått upp ett kilo. =)



Måste berätta vad min 8-åriga dotter sa då hon såg min övningsbok....

"Mamma, samlar du på kvitton? Jag vill också ha en bok att samla kvitton i! " Tihiiiiii....så nu vet ni vad vi ITRIMare är. KVITTOSAMLARE!!! =)

Ps. En hälsning till en av mina gäster här på bloggen. HEJA ANNIKA! Kämpa på ! du kommer att fixa det! =)

Dag 19

Då kom belöningen! Minus 5,9 kg på 2 1/2 vecka ! Mitt BMI har gått ned från 33,8 till 31,6. Känner mig helnöjd med mig själv, även om velat ge upp flera gånger på vägen. Nu är jag peppad och på g igen! Har gått en liten morgonpromenad och tittat på de vackra höstfärgerna som smått börjar dyka upp ... Stegen är redan uppe i 10000 så det ser ut att kunna bli en riktigt bra dag idag ! Kram på er!

Om att leva i förnekelse

Ja,va hände...hur kunde jag tillåta mig själv att gå upp så pass mycket i vikt. Det är helsjukt. Och jag VAR HELT OVETANDES!!! Jag har levt i förnekelse under flera års tid. Tills för 2 veckor sedan ,vi skulle på bröllop och jag hade köpt en vacker turkos klänning. Min sambo hade snällt hängt upp den på garderobsdörren i sovrummet.När jag kom in i sovrummet och fick syn på den så var min tanke : "Vad är det för tjockis som ska ha det där tältet på sig" . Efter några sekunder kontrade min hjärna med ett hemskt svar. " Det är du, DU är tjockisen som ska bära det här tältet". Jag blev helt chockad, det kan inte vara jag....jag tog tag i klänningen och mätte runtom min kropp. (hoppades väl att jag hade fått fel storlek med mig hem eller nåt) .Jo fasiken,det stämde. Det VAR verkligen min klänning. Sedan tog jag tag i mina jeans,höll upp dom framför mig. Jorå,dessa jättebrallor var ocksa mina. Vad hände,jag visste att jag hade gått upp i vikt ,ja visst hade kilona smugit sig på min kropp. Men inte var det väl sååå farligt? eller.... ? min sambo påminde mig ofta om att jag var vackrast av alla OAVSETT hur jag såg ut. Ljög han? eller var han så förblindad av kärlek?

Nåja, nu har jag blivit upplyst och förstått. Jag MÅSTE gå ned i vikt och det nu. Jag har lovat mig själv att oavsett vad alla andra tycker så ska jag köra ITRIM programmet och lyckas.

NU KÖR VI!