Om att leva i förnekelse

Ja,va hände...hur kunde jag tillåta mig själv att gå upp så pass mycket i vikt. Det är helsjukt. Och jag VAR HELT OVETANDES!!! Jag har levt i förnekelse under flera års tid. Tills för 2 veckor sedan ,vi skulle på bröllop och jag hade köpt en vacker turkos klänning. Min sambo hade snällt hängt upp den på garderobsdörren i sovrummet.När jag kom in i sovrummet och fick syn på den så var min tanke : "Vad är det för tjockis som ska ha det där tältet på sig" . Efter några sekunder kontrade min hjärna med ett hemskt svar. " Det är du, DU är tjockisen som ska bära det här tältet". Jag blev helt chockad, det kan inte vara jag....jag tog tag i klänningen och mätte runtom min kropp. (hoppades väl att jag hade fått fel storlek med mig hem eller nåt) .Jo fasiken,det stämde. Det VAR verkligen min klänning. Sedan tog jag tag i mina jeans,höll upp dom framför mig. Jorå,dessa jättebrallor var ocksa mina. Vad hände,jag visste att jag hade gått upp i vikt ,ja visst hade kilona smugit sig på min kropp. Men inte var det väl sååå farligt? eller.... ? min sambo påminde mig ofta om att jag var vackrast av alla OAVSETT hur jag såg ut. Ljög han? eller var han så förblindad av kärlek?

Nåja, nu har jag blivit upplyst och förstått. Jag MÅSTE gå ned i vikt och det nu. Jag har lovat mig själv att oavsett vad alla andra tycker så ska jag köra ITRIM programmet och lyckas.

NU KÖR VI!